Gary_Mark_Smith_wikimedia_MississippiKatrina

Kollaps – slutet eller början?


facebooktwittergoogle_pluspinterestmail

Så det är kört.

Den första tanken, efter att ha plöjt de inledande sidorna i David Jonstads Kollaps – livet vid civilisationens slut. Om man ska tro Jonstad är frågan inte om vår civilisation kommer att kollapsa, utan när, och hur mycket som dras ned i fallet. Och vi vägrar att se det:

”De flesta fascineras visserligen av apokalypsens dramatik i Hollywoods tappning, men eftersom ingen vill uppleva den på riktigt är det inte konstigt att de flesta utgår från att framtidssagan är sann. Att naturen, även om den knorrar, kan fortsätta att bemästras.”

Den där ”framtidssagan” diskuteras en hel del i boken. Det är den som lurar oss, och lurade tidigare civilisationer, att tro att vi är oövervinnerliga. Att vårt ekonomiska och vårt (?) ekologiska system kommer att växa för alltid. Det är den som håller konsumtionen i rullning och får oss att blunda inför brister i systemen, som växande skuldbubblor och eskalerande artutrotning.

Jämförelser mellan vår nuvarande civilisation och tidigare civilisationer som kollapsat visar obehagliga likheter – och:

Människorna i Romarriket och på Påskön var lika oförberedda, lika ovilliga att se tecknen på en kollaps som vi.

Det verkliga hoppet

Men efter några kapitel börjar hoppet poppa upp. Det finns där, i berättelser om medmänsklighet i katastrofdrabbade områden, som de ”unga, svarta ligisterna” som media rapporterade om i New Orleans efter stormen Katrina 2005. Det var en ensidig bild som kom fram, menar en av de citerade författarna i boken, Rebecca Solnit. ”De unga, svarta ligisterna” som spred skräck och misstänksamhet hos en del av befolkningen, hade en helt annan agenda än stöld och våld:

”Det var de som ordnade juicen till småbarnen. De fixade kläder till dem som vadat genom vattnen. Det var de som fläktade de gamla […] Vi var instängda som djur, men jag såg den största medmänskligheten jag någonsin sett”, berättar en katastrofdrabbad kvinna för Solnit.

Det är detta som är det verkliga hoppet: Medmänskligheten. Återkommande genom hela Kollaps är människosyn, hur denna har varit totalt avgörande för om ett samhälle har lyckats att återhämta sig eller kollapsat efter en katastrof. Det gäller i historisk tid, och det gäller nu. I de fall människor har samarbetat och litat på varandra har de mest lyckade resultaten uppvisats. I de fall där människor har isolerat sig och betraktat sina medmänniskor med misstänksamhet, har det gått betydligt sämre.

 

En skvätt altruism

Det är alltså inte människan med mest pengar på banken som klarar sig bäst i en ekonomisk kris eller vid en naturkatastrof. Det är människorna som har byggt upp en gemenskap med sina grannar, som känner sitt samhälle och vågar lita på andra. Det är väldigt logiskt; i ett område där alla känner sina grannar vet man var man ska vända sig när hjälp behövs. Man vet var läkaren bor, vem som kan reparera en trasig dator, vem som har ett växthus fullt av frukt ifall mataffärens lager sinar. Utifrån exempel ur historien och modern tid verkar receptet på en ”lyckad kollaps” vara:

1 skvätt Altruism

Några droppar Gemenskap

1 stor nypa Medmänsklighet

Och det är här Delandets ekonomi kommer in. För allt detta får du, gratis, när du tillämpar den.

 

Ingen plats för negativism

När Drottning Elisabeth efter den ekonomiska kraschen 2008 frågade varför ingen hade sett den komma, gick ekonomer ihop i ett stort möte. De diskuterade och funderade tills de fann förklaringen:

”Feel good-kulturen”. Den kulturen är lag i vårt samhälle. De som faktiskt förutspådde en ekonomisk kris fick helt enkelt sparken. Negativism har ingen plats i vårt ekonomiska system, inte ens om den är berättigad. Det är den positiva framgångsmyten som håller konsumtionen i rullning och ekonomin växande. Därför tar vi inte tillräckligt allvarligt på riskerna med det nöjesfält som vi använder jorden som. Tyvärr finns samma tendenser i dag, inte bara gällande ekonomin utan kanske särskilt med miljön: den som menar att klimatförändringarna kommer att leda till en klimatkris är överdriven. Tråkig. Inte tillräckligt ”feel good”.

Att vara förberedd på det värsta

Oavsett om vi tror att en kollaps – ekologisk, ekonomisk eller social – kommer att komma eller inte, så har vi gjort oss själva en enorm tjänst när, eller om, den väl kommer, genom att redan ha byggt upp de nätverk och värderingar som forskning visar är nödvändigt för ett återhämtande. För mig låter det självklart att det är någonting vi ska satsa på. Och det fina är att det är så enkelt att börja.

Vi kan skapa lokala nätverk. Vi kan se våra medmänniskor som människor värda att lita på. Vi kan komma över vår ägarmani och svara grannen: ”visst, självklart får du låna gräsklipparen av mig”. Det du får tillbaka är så mycket mer än en gräsklippare. Det är början på en bekantskap som kan visa sig vara mycket viktig, eller ännu bättre: som kan få er båda att må bra.

 

Filmtips

Missa inte denna SVT-dokumentär om Detroit (Kultur i farozonen) – den amerikanska staden som blivit bankrutt och kollapsat – och om människorna som nu bygger upp en annan sorts stad i spillrorna. Ett verkligt exempel ur vår moderna tid, på 28 minuter, med mer livsglädje än ordet ”Kollaps” antyder.

Bild: Efter stormen Katrina, i Mississippi. Foto: Gary Mark Smith, Wikimedia. 

 

I morgon publicerar DelaEko en intervju med Torbjörn Lahti, grundaren av ekokommuner. Han har träffat människor i gräsrotsrörelser för hållbarhet runtom i världen, föreläst för FN, och cyklat under gröna tak i Manhattan. Och han menar att svenskarna har mycket kvar att lära. 

 

 

 

 

 

 

facebooktwittergoogle_pluspinterestmail

Leave a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *